MYTEN OM LEKSANDS FÄBODAR

Av Gunnar Olmås

I flera publikationer har gjorts gällande att Garsås by i Mora en gång i tiden skall ha tillhört Leksands socken och församling. Till och med i hembygdsboken om Garsås, Garsås ”den sjungande byn”, sammanställd av teol. kand. Harald Forsmark och utgiven 1981 av Riksförbundet för hembygdsvård och Studieförbundet Vuxenskolan i Mora hävdas att gränsen mellan Mora och Leksand var belägen ca 2 km norrut från Garsås, enligt 1325 års dombrev.

I Julbok för Västerås stift 1923 skriver Hjalmar Alner om gränsstriderna och placerar ”Önskär ¼ mil norr om Garsåsbyn”. Det skär som i Alners geografi ligger norr om Garsås ligger på min karta åt rakt motsatt håll. Norr om Garsås by finns inga skär eller näs. Däremot ligger Önstjärnen ost-nordost om byn, skäret/näset ligger självfallet vid Siljan.

Två medeltida dokument behandlar gränstvister mellan socknarna i Siljansområdet. I dombrev den 25 februari 1325 - utfärdat av häradshövdingen Magnus Finnvidsson - tilldömdes två leksandsbor ett skogsområde i en tvist med orsabor. I dombrev den 4 december 1442 - utfärdat av lagmannen Carl Bonde Thordsson - åberopas 1325 års dombrev i en tvist mellan Rättviks sockenmän å ena sidan , samt orsa- och morabor å andra sidan. De båda dombreven vidimeras och stadfästes av konung Carl Knutsson den 19 september 1456.

I dombrevet 1442 anges gränsen mellan Mora och Rättvik gå över Icksjö stock, vid nordöstra delen av Södra Icksjön, över Ickberget och till Åmot; och står det i dombrevet, där ”mötir lexandz sokn” och skiljer Mora och Rättvik åt. Från Åmot går gränslinjen rakt till Öndskär och det är enligt dokumentet ”rå mellan Leksand och Mora norr om Siljan” . Öndskär, senare skrivet Önskjär och i ett syneprotokoll Önsnääs, fältkartans Önstjärnnäset ligger söder om Garsås by och Åmot ligger nordost om Garsås. En gränslinje från Åmot till Önstjärnnäset går ca en kilometer ost-sydost Garsås by. År 1325 hörde således Garsås till Mora socken.

Vad jag kan se finns inga dokument som visar att Garsås någonsin tillhört Leksands socken. Däremot finns mängder av dokument som talar för att Garsås tillhört Mora socken och församling, men att morabor ägt mark i Stumsnäs inom Leksands socken. Garsåsborna hade sina fäbodar i Biörsboen, fältkartans Björnsbodarna, i Stumsnäs.

Den äldsta handling där bynamnet Garsås förekommer är ett fastebrev daterat den 19 januari 1457 där häradshövdingen Ingel Jönsson vid laga ting i Klockargården i Mora utfärdar fastebrev för Olof Mattsson i Garsås i Mora socken på en jordegendom i Stumsnäs i Leksands socken. Under de återkommande marktvisterna, redan 1325 års dombrev talar om en långvarig träta, har åtskilliga morabor åberopat fastebrev från åren 1441-1485 för att visa sina äganderätter i Stumsnäs. Den riktigt svåra trätan mellan garsås- och leksandskarlarna började efter lagmannen Bengt Ribbings skiljedom 1593 där rågången bestämdes gå från Brändkvarn till

Svarttjärn. Garsåsborna tilldelades därmed ett större område men genom Ribbings skrivning att ”De gamla rå och rösen skall vara lika gilla” upppstod genast förvecklingar. Klagomål från missnöjda leksandskarlar ledde till ideliga processer under mer än två hundra år.

Våren 1777 övergick tvistigheterna i våldshandlingar då några leksandskarlar hade avverkat skog på mark som tilldelats garsåsborna och var just färdiga att ”med 14 flotars sammanbindande” avsegla när garsåsborna kom och stoppade dem. Leksandskarlarna vägrade uppge sina namn och som bevis beslagtog garsåskarlarna enligt förteckning ”10 stycken yxor, 10 stycken hållhakar, fyra stycken dymmelnafware, en stockdrögskrok, fyra stycken särskilda rep, en bandknif samt trenne båtar jemte ett segel”. Det beslagtagna återlämnades senare via kronofogden.

Vid den följande rättegången försvarade sig leksandsborna med att de hade rätt att nyttja skogen på båda sidor om 1593 års sämjerå. De hade inte avsagt sig nyttjanderätten och eftersom Garsås by tidigare blivit avsöndrad från Leksand och lagd till Mora socken , var det orättvist att Garsås skulle ”på sin andel bekomma en skogslott av ofantlig storlek”. Leksandsborna dömdes dock att ersätta Garsås byamän med femton öre kopparmynt för varje avverkad timmerstock samt att betala rättegångskostnaderna. Det var inte byn som blev överförd till Mora socken. Det var skogsmark och slogar som låg inom Rönnäs och Åsbygge fjärdingar i Leksands socken, men som ägdes av Garsås byamän.

Förutom de medeltida dombreven visar också de äldsta skatte- och tiondelängderna att Garsås tillhört Mora socken och församling. År 1539 upptar skattelängden för Mora socken 8 skattebönder från Garsås. Tiondelängden för år 1569 upptar 16 garsåsbor och man betalar inte tionde till Mora om man tillhör Leksand. Det får anses klarlagt att Garsås by inte tillhört Leksand. Däremot låg en stor del av garsåsbornas markinnehav i Stumsnäs, som fram till 1607 tillhörde Leksands socken och församling.

Karl Bonde Thordssons dombrev år 1442 och Bengt Ribbings skiljedom 1593 åberopades så sent som 1927 då garsåsborna i en skrivelse yrkade att de gamla rågångarna skulle utredas och att i blivande laga skifte skulle ingå all Garsås by tillhörig mark.

Av vad som tidigare skrivits om Garsås bibringas man uppfattningen att de första människorna kom och började bebyggelsen på 1300 talet. K. E. Forslund skriver, i del 1 bok 5 Med Dalälven från källorna till havet, att Garsås ”lär först ha byggts av fiskare från Ål och sedan en tid ha hört till Leksand”. Detta är inte särskilt bra gissningar. Troligare är att det fanns människor i Garsås för flera tusen år sedan. År 1932 hittades på Knäckemyren, 3 km nordost Garsås, en 2000 år gammal skida. Kunde man åka skidor här för två tusen år sedan kan det också ha funnits människor i trakten långt tidigare. Nya fynd gör att historieskrivningen hela tiden får revideras. Möjligen kan en undersökning av torvmossarna och stenhögarna ge oss en bättre bild av tidig bosättning. Det är hög tid att avliva myten att Garsås varit leksandsbornas fäbodar.

Ett felaktigt ord i hembygdsboken om Garsås kräver en förklaring. På sidan 19, sista raden, står ”rorvaktsträn”. En minst sagt märklig feltolkning av grundtexten. I protokollet från 1777 står det ”storwercksträn”.

Storverksträd är en benämning för mycket grova träd av furu avsedda att användas till bergverksbyggnader och skeppsbyggnader. De längsta av dessa träd kallades mastträd och de kortare - dock minst 60 fot långa - mastspiror. Till dessa träd hade kronan allmän rätt. Det var i lag föbjudet att i bruksskogarna ”til kohlning eller andra ämnen, fälla något trä, som til storbygnad vid bergverken nyttigt är, vid femtijo dalers bot för hvart trä”.